Någon vecka innan löpmålet genomfördes sprang jag (för en gång skull) tillsammans med någon, nämligen min supertrevliga “housemate” i Tafjord – det bar zigzag uppåt Muldalens stigar nestan 400 m upp, en attans fin vy och ett attans slit!..ho..hoo
Sträckan jag tänkte ta på egen hand hade jag redan “cykelvandrat” ett antal gånger under sommaren. Min skalle hade tidigt bestämt att detta skulle vara mitt löpmål innan jobbet var avklarad utpå sensommaren – springa från fjord till fjäll ..och ner igen. Ungefär 600 höjdmeter uppåt – t/r totalt 18 km (Tafjord – Kaldhussætervatnet)
Jag hade absolut ingen “nuskajagfaenimigkörastenhårttillsjagspottarblod” .. ej heller någon form för självpeppning egentligen – bara “nu ser jag hur långt jag klarar ta mig uppåt, och forsöker så vidare lite till” … ja ungefär så blev det. Inga stora förväntningar altså, bara lätt klyschat “delmål till målet”.
Man får ju hålla fast på goa medlöpare så de inte försvinner ner i avgrunden – här har folk faktiskt ramlat rakt ner flera hundra meter och dött, så man blir lite nervig när housemate’n hänger i grenen ovanför stupet
Inte heller hade jag lovat eller skrutit på mig något som helst till andra.. så ingen prestationsångest heller lixom… så vad tusan driver en då kan man ju undra på?
För min egen del tog jag det som vanligt i lugnt tempo (då jag nyss hade varit sjuk där jag fan även tappade rösten..ha..ha), uppförsbackarna börjar ju direkt i detta landkap, så man tvingas ta det lungt från början…en fördel i mitt fall.
Det som drev på var nog hellre kännslan att “fan, jag fixade ju även den motbacken ju! som gav mig små glädjesknäpp i knoppen uppetter fjällvägen … backe efter backe… i en av de sista lååångbranta backarna visste jag att jag skulle klara det… trots att det gjorde såpass ont i låren och höften att jag fick springa både i sicksack och baklänges på det brantaste för att avlasta lite ..hi..hi
Visst var jag då stolt väl uppe vid målet Kaldhussætervatnet som ni ser! Nu bar det snart neråt igen – för trots gammla knäåkkommor har jag med tålamod byggd upp starka knän genom åren, så det att springa nerförs gör jag oftast utan problem.
2 Comments