Grått väder och grå färger ute i förmiddags, men fin temperatur att springa i för mig. Det var dukat för veckans långpass, so off I went. Efter ca 3-4 km (Garmin vägrade köra igång så det blev Runkeeper som fick “analysera” idag) placerade jag mitt kamera på vägstaketet för att snabbt knipa några “in action löpbilder” från dagens pass.
Precis när jag passerade kameran sträckte jag ut armen för att greppa det i handen och springa vidare – a verry bad move!. För en sånn spontant rörelse klarar inte min axel av ut smärtan var ett faktum – jag blev stående framåtlutat med händerna mellan mina knän och bara skrek… som en stucken gris.. saligt mixad med mindre uppfinnsama svärord och förbannelser.
Mest av allt var jag förbannad på mig själv som överhuvudtaget chansade så med kaputt-armen – för den bara måste hållas inåt mot kroppen när jag springer… glömde mig ut idag då.
ll
Ett något grå-målnigt bild från dagens långpass
ll
Humört sjönk till att bli lika grått som vädret, och jag var säker på att jag skulle få vända nosen hemåt igen.
Efter ett par minuter i kutad amenposition och en rejäl nässnytning i ett stort höstfärgad lövblad (It works fine!) forsökte jag lunka lite igen – och kunde tårögd, gråtmild och lättad trava vidare och fullfölja dagens tänkta 15 km. Kattastroftankarna släppte efterhand, men återigen blev jag påminnd om att det verkligen kommer bli extra tuft att klara av mina löpplaner med den här jädrans lyten som inte verkar bli bättre – but so far I’m still sticking to them! 🙂
…och det är det väl heller ingen som har sagt att detta kommer bli lätt!
©Liss & Puppy's adventures 